Barn som blivit utsatta för våld eller bevittnat våld

Våld kan vara många olika saker – som till exempel slag, knuffar, nypningar och hot. När någon i en familj är utsatt för våld påverkas hela familjen.

Du som är barn

Är du själv under 18 år och vill veta mer om dina rättigheter och vad som är rätt eller fel, läs gärna på
Brottsoffermyndighetens hemsida för barn och unga, Jag vill veta Länk till annan webbplats.

1177 vårdguidens hemsida, Våga berätta Länk till annan webbplats.

BRIS hemsida, Barnens rätt i samhället Länk till annan webbplats.

Du som är vuxen

Att se sin förälder bli slagen och förnedrad och kanske själv bli direkt utsatt är nog bland det svåraste ett barn kan uppleva. Den känsla av maktlöshet som drabbar barnet när det inte kan stoppa våldet, kan komma att påverka barnets uppväxt på olika sätt.

Att växa upp i ett hem med våld och hot om våld skapar känslor av otrygghet. Barnet kan få svårt med sin egen självkänsla, svårt att förstå sitt eget känsloliv och svårt att fungera i relation till andra.

Barn reagerar på våld på olika sätt. Barnen kan få problem med magont, sömn- och koncentrationssvårigheter, eksem, aggressivitet och olika psykiska problem såsom ångest, rädslor, fobier och ätstörningar.

En del barn försöker ge sig in i föräldrarnas konflikt för att försöka få stopp på våldet. Det är heller inte ovanligt att barn upplever starka lojalitetskonflikter; de vill skydda den utsatte föräldern men riskerar att aggressiviteten riktas mot dem själva. Många barn lever i separerade familjer där det kan vara den nya eller före detta partnern som utövar våld.

Anmälningsskyldighet

I lagen står det att alla som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla det till socialnämnden (14 kap. 1 c § SoL). Som privatperson har du möjlighet att vara anonym, men det förutsätter att du inte berättar vem du är när du kontaktar socialtjänsten.

Skyldighet att anmäla, redan vid misstanke om att barn far illa gäller vissa yrkesområden, till exempel personal i hälso- och sjukvården, tandvården, förskolan, skolan, socialtjänsten och kriminalvården. Den gäller också personal som arbetar med barn och unga i yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet eller i annan sådan verksamhet på hälso- och sjukvårdens eller socialtjänstens område.

Alla vuxna har ett ansvar att reagera om vi tror att ett barn behöver hjälp.